Det viktigaste i mitt liv.

Ett teknikintresse har alltid funnits hos mig, jag minns lådan i köket hos mormor och morfar. I den låg diverse saker som man kunde skruva isär, jag minns speciellt ett vägguttag. Du vet ett sådant vitt som sitter i väggen, fast detta var helt löst och självklart inte kopplad till någon ström. Varje gång jag var hos dem så gick jag direkt till lådan, drog ut alla grejor på golvet och satte igång och skruvade isär, ihop, isär och ihop dem igen.

Detta är mitt första minne av mitt teknikintresse, sen har det bara vuxit, allt från mobiler till bilar och motorer, till kameror och diverse maskiner. När jag tog studenten hade jag grov ångest i ungefär 6 månader, ”Vad ska jag göra av framtiden”? Panik. Men allt löste sig eftersom att tiden gick, jag flyttade från Kramfors till Kungsberg (en by norr om Sandviken) och insåg att det är nu livet börjar, ångesten försvann och jag njöt verkligen av att inte veta vad som skulle hända imorgon. Det gick ungefär ett år av diverse jobb och livsnjutning innan jag faktiskt började ta upp funderingarna om framtiden igen.

Den enda koppling jag har till Sandvik är min farbror som jobbar som patentingenjör, plus sågen vi har hemma i snickarboden. Trots att jag kommer utifrån så har jag alltid vetat om Sandviks existens, men inte mer än så, förens jag flyttade ner hit förra hösten. Alla människor jag träffade talade gott om Sandvik, och trots att det kan finnas en liten ”fientlighet” mot det som är hemmavid så hördes det ändå att alla visste hur mycket Sandvik egentligen betydde för staden, och att de var stolta över företaget. Så jag bestämde mig ganska snabbt för att ja ska in där, innanför grindarna. Det kan kanske låta lite sjukt, men efter allt som jag hört så ville jag in. Det fanns liksom inget annat än tanken ”ja ska innanför grindarna”! Jag sökte flera jobb på Sandvik men fick inget napp och började väl tappa hoppet lite. Det är inte lätt att vara ung, tjej och outbildad i Sverige idag och mina förhoppningar om Sandvik grusades ganska snabbt, tills att min farbror tipsade mig om Tekniksprånget.

Jag var inom åldersramen för att söka, men jag hade inte nyligen gått ut gymnasiet(vilket var ett kriterie på ansökningssidan) så jag tvekade lite, men mina föräldrar pushade mig att i varje fall maila och fråga om jag kunde söka. Så jag skickade iväg ett mail, och fick ett positivt svar. Jag skickade in min ansökan ganska sent och tänkte inget mer på den. Men en dag i maj när jag stod och målade ett plank i Kungsberget ringde de från Sandvik och ville att jag skulle komma på intervju! ”Äntligen” tänkte jag, då får jag i varje fall en chans att komma på intervju och visa vem jag är, mer än så begär jag inte. Så jag åkte in på intervju en vecka senare och det kändes riktigt positivt när jag gick ut därifrån. Jag började mitt sommarjobb som matros på båten Emma, hon går på turlista på storsjön över sommaren, sjön vars strandkant Sandviks industriområde ligger vid. Under tiden i båthamnen, som heter Stenbryggan, kunde jag stå och titta in mot Sandvik och fundera ifall det kanske var där inne som jag skulle jobba i höst. En dag fick jag ett samtal om att jag kommit in. Tror du att jag vart nå glad eller!? Jag ringde runt till alla ja kände och berättade, och de gratulerade och önskade mig lycka till. Efter typ tio höga skutt rätt upp i luften kunde ja lugna ner mig och titta in mot industriområdet och tänka, jag kom in, yes jag kom in!

Jag hade en helt underbar sommar med ett väldigt fritt sommarjobb. Man kan tycka att tankarna på att jobba innanför grindarna borde kännas skrämmande och nästan frihetsberövande. Men så kände inte jag, solen lyser lika mycket där inne som i Stenbryggan, och möjligheterna är ännu större. Den tredje september började Tekniksprånget. Jag minns att jag var över en halvtimme tidig, nervös och uppspelt på samma gång. En efter en ramlade vi blivande Tekniksprångare in i filmsalen på huvudkontoret och vi tittade storögda på varandra. Efter guidningen runt på industriområdet insåg jag att det var så mycket större än det Sandvik som jag tidigare sett utifrån, delvis det så kallade ”Hilton”, Coromants byggnad på Mossvägen. Själva området innanför grindarna var till ytan ungefär lika stor som min hemstad, och antalet anställda på området ungefär lika många som befolkningsmängden.

Efter dessa fyra månader har jag helt förälskat mig i Sandvik, jag har sett både positiva och negativa sidor. Kämparandan framför allt, men också ren lathet. Vi ungdomar vill gärna att allt händer nu, eller helst igår, vilket inte riktigt stämde in på tempot på Sandvik. Dock så kände jag att det var väldigt lätt att tagga till anställda och få med dem i mitt tempo, det märktes att de ville jobba, men att de inte alltid riktigt visste hur. Sen kom jag in som en liten virvelvind och blåste liv och alla hängde genast med. Detta förvånade mig enormt, eftersom jag ändå bara är en liten Tekniksprångare, bland alla dessa som jobbat flera år. Men ibland kanske det kan behövas en frisk fläkt, och det verkade uppskattas. Vad vi är van vid från skolan när det gäller praktik, är att vi oftast inte får göra någonting. I bästa fall får vi plocka varor på Hemköp eller såga brädor på en snickerifirma. Här inne var det helt tvärt om. Det fanns väldigt höga förväntningar på oss som gjorde att jag fick växla upp ett steg. I början var jag helt tvärslut när jag kom hem efter en arbetsdag, det var så mycket att ta in. Jag har jobbat med tre olika projekt, med olika mycket ansvar i varje. I det sista projektet jag jobbat med så har jag haft ett stort ansvar vilket har gjort att jag utvecklats enormt. Jag har hittat fler växlar och fått ett stärkt självförtroende, jag klarar allt jag bestämmer mig för att klara!

För att inte tala om alla fantastiska människor jag träffat, det har inte spelat någon roll om jag träffat en operatör eller en högre chef, alla har visat samma respekt och intresse för lilla mig, vilket jag har uppskattat enormt mycket. Jag vill att alla människor som jag jobbat med på ett eller annat sätt inne på Sandvik ska veta hur mycket de faktiskt påverkat mig. Inte en dag har jag känt motvilja mot att gå på jobbet. För även om jag varit hemskt trött när väckaren ringer vid 05:30 så vet jag att jag har ett meningsfullt jobb att gå till, med extremt kompetenta arbetskollegor som med glädje och entusiasm lärt mig allt de kan. Jag känner ångest inför att lämna ifrån mig stämpelkortet, och bli utestängd från denna gemenskap som blivit min vardag i fyra månader, och fyra månader kan låta kort men det är en evighet i mina ögon. Jag vill verkligen att alla ska veta hur mycket glädje de gett mig under den här tiden, utan att nämna några namn, men du vet nog själv om jag riktar mig till dig. Detta är inte något jag bara skriver för att det ska låta bra, utan det är precis såhär som jag upplevt min höst. Jag vill ännu en gång tacka alla fantastiska människor som gjort min vardag. Jag kan med säkerhet säga att Tekniksprånget är, och kommer vara, en av de viktigaste sakerna jag någonsin gjort i mitt liv, därför att detta har sporrat mig till en vidareutbildning som kommer ge mig fantastiska möjligheter i framtiden. Det finns inget tack, inget fika eller andra ord som någonsin kommer kunna väga upp mot denna erfarenhet. Jag har inga föräldrar med ingenjörsbakgrund, dock så har jag länge hört att ”civilingenjör borde du bli”, men nu har jag verkligen insett varför mina föräldrar sa så, och nu vet jag att det är den vägen som jag vill gå.

Sitter du nu och funderar på att söka Tekniksprånget, så gör det. Vare sig du har vilja att bli ingenjör eller inte så sök, detta handlar egentligen inte om att bli ingenjör, utan om att få en knuff i rätt riktning inför framtiden. Som jag skrev tidigare så har detta varit det viktigaste jag hittills gjort i mitt liv, och jag tror inte att det är mycket som kommer slå detta. Jag har alltid sagt att livet är för kort, att jag skulle behövt 10 år till mellan 20 och 30, men ja känner att jag under dessa 4 månader fått de 10 åren som jag efterfrågade, både i personlig utveckling och i framtidsdrömmar. Så om du funderar, se till att ge dig själv de där extra tio åren, det kommer inte vara möjligt att fixa på något annat sätt.

 God Jul & Gott Nytt År!

Jonna Carlsson

Det spelar ingen roll!

Jag sitter vid mitt skrivbord och lyssnar på lugn musik medans jag tänker på hur jag ska inleda denna text, men det enda jag kommer fram till är att det är lika bra att bara börja skriva och sen se vart jag hamnar.

Bakom mig sitter Patrik och Andreas, båda klickar runt på sin dator, djupt försjunken i inköpsarbete och funderingar kring 5S. Ute i korridoren hör jag Lenas skratt blandas med en mansröst som pratar engelska. Jag kan bara gissa vart i världen som personen på andra sidan befinner sig. Här på Inköp på Sandvik i Sandviken har alla samma mål men så olika arbetsuppgifter, det handlas med allt från kemikalier, till gardiner till viktiga reservdelar för maskiner i produktionen. När det är dags för lunch samlas alla runt matbordet för att diskutera lite jobb, men framför allt sina liv utanför Sandvik. Det talas husdjur, installation av kamin och detaljer kring senaste dejten, alla i olika åldrar och skeden i livet, men alla ändå så lika och nyfikna på varandra. Här finns de som jobbat många år, och jag som kommer ny in, en liten tekniksprångare, kunde första dagen känna oro över hur jag skulle bete mig, internskämt och jargonger som jag inte känner igen, men efter första lunchen så kände jag mig så, nöjd! Jag kände mig genast som en i gänget och vart väldigt varmt välkommen, för även om vi är i olika åldrar, är en katt eller hundmänniska, uppvuxen i Sandviken eller Kramfors eller intresserad av bandy eller inte, så är vi alla här av samma anledning. Att vi vill arbeta på en arbetsplats där alla får ta plats, där alla får chansen att växa och allas röst blir hörda. Tekniksprångare eller chef över SMT, alla är viktiga på sitt sätt, och det är det som gör Sandvik till en attraktiv arbetsgivare i mina ögon.

Jag började på Tekniksprånget med massa olika idéer och funderingar över hur jag trodde att ingenjörsyrket skulle vara, men jag har insett att jag har haft helt fel. Jag hade en idé om att en ingenjör blir chef, så enkelt liksom, men icke. Under början av min praktik fick jag följa med Camilla, som är chef över centrallagret, på hennes arbetsdagar. Jag insåg att chefsyrket är mycket mer än teknik, jag skulle nog säga att det är 30% praktisk teknik och 70% personalansvar. Det är lätt att tro att en ingenjörsutbildning räcker för att bli chef, men det håller jag inte med om. Ambition och social kompetens är nummer ett. Det är ofta människor du ska ”styra”, inte maskiner.

Jag som tidigare varit supersäker på att jag vill bli ingenjör inom något tekniskt, har helt ändrat bana. Från att varit totalt ointresserad av allt som heter siffror och ekonomi (matte var och är mitt värsta ämne tyvärr) till att känna att logistik, ekonomi, hur man bygger och styr ett företag, men även såklart teknikbiten har blivit extremt intressant! Hur man driver det enorma kugghjulet, som ett så här stort företag är, framåt och dessutom fåt det att öka farten, det är något jag kan tänka mig att jobba med i framtiden!

Så jag har inte bara fått rätsida på framtiden och eventuella yrkesintressen, jag har även mött enormt många varma och underbara människor här på Sandvik. Jag känner mig lite illa till mods när jag tänker på att jag bara har ca 2 veckor kvar här innan jag måste säga hejdå till Camilla, Helén, Andreas, Patrik och alla andra fina människor som jag jobbat och umgåtts nära med i ca 4 månader. Men Sandvik står kvar, och förhoppningsvis finns människorna kvar här, när jag återvänder med min civilingenjörsexamen om 6 år full med glädje och ambitioner att knuffa detta enorma kugghjul framåt och pumpa in bränsle för att hålla det rullande, snabbare och snabbare in mot framtiden.

// Jonna Carlsson, Tekniksprånget 2012 Sandvik Sandviken.

SCA i Göteborg, 12 november 2012

”Vätskemängdproblem?” Skratten mullrar i korridoren utanför mig. Lappen på kaffemaskinen syftar på att den strular ibland och man ombeds då ringa ett nummer, men det går att misstolka när man jobbar med inkontinensprodukter.

Inkontinensprodukter är en av många meningsfulla saker SCA pysslar med, dock inte jag. Jag fick min traineeplats på produktutveckling inom babyblöjor. Jag har aldrig funderat över babyblöjor över huvud taget, vilket de flesta inte gör förrän de får barn gissar jag på.

Min första, i modern tid, kontakt med en blöja var i somras när jag jobbade på förskola. Första blöjbytet och såklart satte jag den bak och fram. Inte kunde jag tänka mig när jag stod där och fick en nybörjarlektion att jag tre månader senare skulle vara, med mina mått mätt, expert på babyblöjor!

Jag har aldrig haft något drömyrke direkt. Lockelserna har väl gått ungefär i ordningen: veterinär, ridande polis, författare, konstnär, kriminaltekniker, fotograf, 3D-animatör, ekonom, ingenjör? Jag var ganska skoltrött för ett år sedan och hade bestämt mig för att inte börja plugga direkt efter studenten utan jobba och resa. När jag fick veta om Tekniksprånget tänkte jag direkt ”Jag SKA ha en plats!”. Få se hur en ingenjör kan tänkas arbeta, lära sig massa nytt och få lön dessutom. Det lät som en mycket bra plan för hösten.

Nu sitter jag här på mitt kontor efter tre månader, tillsammans med ett par tusen blöjor jag mäter på. Jag har lagt alla (eller många i alla fall) interna begrepp på minnet och kan nu förstå hyfsat vad det är folk pratar om i fikasoffan. Det finns så mycket att lära sig om blöjor. Det är superabsorbenter, massa, elastik och en mängd olika andra material. Allt arbete som ligger bakom en blöja, och maskiner som spottar ur sig dem med rasande hastighet, det är fascinerande att se.

Det känns kul att få göra lite nytta här på SCA. Efter tolv år i skolan som handlat om att lyssna på någon annan och att arbeta endast för sin egen skull, så är det kul att få göra något verkligt som efterfrågas och kommer till användning.

Jag ångrar inte en sekund att jag sökte, det har givit mycket, öppnat nya tankebanor och en glipa i persiennerna in till vuxenlivet. Att diskutera barn och husköp är något jag kan vänta många, många år med. Jag har insett att jag vill ta vara på den tiden jag har nu, det finns ingen brådska att utbilda mig vidare. Jag är inte så sugen på studentlivet riktigt än heller. Ett mycket bra citat om livet jag tar med mig är ”du ska bara ha jäkligt roligt”.

Framför allt, jag vet nu att jag inte ska utbilda mig till ingenjör.

 Aj då… men det var väl hela poängen med den här praktiken, att jag skulle vilja bli ingenjör? Fast det är helt enkelt inte min grej. Jag är mer utav en konstnärssjäl. Tänk vad bra att jag insett det bättre nu, och vågar tro på att det går att satsa på och lyckas med. Tack Tekniksprånget!

Så vad ska jag bli? Förmodligen vill jag, lite vagt beskrivet, studera något där jag får teckna och skapa digitalt. Men jag vet inte riktigt, och det känns för första gången på länge inte ett dugg jobbigt. Faktiskt är det skönt. Ekot från plugg- och framtidshysterin under skolgången (den är ju helt G A L E N!) har börjat klinga av allt mer och det finns en hel värld jag kan upptäcka innan jag fattar beslut.

En månad är kvar nu och efter det börjar mina nya äventyr med att åka iväg till USA i ett år som au pair!

Och just det, sök till Tekniksprånget!!

- Torun Bergdahl

Hej!

Mer än halva tiden för höstens Junior Trainees har gått, och hos mig på Sandvik i västbega händer det mycket! Man går helt klart aldrig sysslolös på min avdelnig!

Vi på Sandvik har traineer emellan också startat ett litet marknadsföringsprojekt. Det går i stort sett ut på att sprida information om just tekniksprånget, eftersom vi tycker att det är en fantastisk möjlighet! Att få en inblick i ingenjörsyrket, bilda kontakter och utvecklas personligen är något man inte tackar nej till.

Här kommer några korta beskrivningar om vad som händer för två traineer på Sandvik i Västberga:

"Jag arbetar på Sandvik Mining. Här tillverkar vi hårdmetallstift som fästs på borrkronor, vilka bland annat används vid gruvarbeten och borrning av tunnlar. Mina uppgifter på avdelningen är mycket varierande. Jag arbetar med säkerhetsdokument med tydlig anknytning till produktionen och jag får vara med på möten av alla dess slag. Det som är roligast är att vara med på försäljningsmöten, då vi ska köpa in nya maskiner. Då handlar det mycket om att taktiskt kunna förhandla och försäljarna är ofta väldigt duktiga och entusiastiska. Min handledare, som är utbildad civilingenjör, har visat mig många olika sidor av yrket och jag har fått mer kunskap om hur ett stort industriföretag fungerar."

- Ella Davidsson


"Jag heter Vanessa Carpenter och jag praktiserar som projektledare på Sandvik i Västberga. Det låter coolt, jag vet. Ibland kan jag liksom inte förstå att jag vars högsta karriärsmerit var när jag blev servicechef på Mcdonalds helt plötsligt får chansen att LEDA ett stort projekt  tillsammans med de andra traineerna på ett av Sveriges största industriföretag.  Nej, det här var verkligen någonting jag inte hade räknat med i somras när jag hade paniken över framtiden i halsgropen. För jag hade liksom ingen aning om vad jag skulle bli. Det var civilingenjör, jurist, läkare, musikproducent...You name it. Nu vet jag på ett ungefär kanske vad jag egentligen vill göra och det är just det jag gör nu. Projekt. Jag älskar att vara en del av någonting och känna att man har åstadkommit något.

Visst det blir mycket att göra, men med de rätta människorna runt omkring sig så känns det inte jobbigt att sitta kvar till sju på kvällen för att få klart en projektplan. Resorna runt om i Sverige blir mer som en rolig utflykt än en jobbig affärsresa. Jag kan ju säga att jag har verkligen hamnat med de rätta människorna. Jag sa ju att mitt jobb var coolt."

- Vanessa Carpenter

Volvo Penta - en praktik som passar alla?

Under hela min gymnasietid ägnade jag timmar åt att fundera på vad jag ville göra efter studenten, och som jag misstänkte innan så hade jag inte kommit fram till någonting när jag var framme vid sista terminen. En av mina funderingar var att jag ville läsa vidare. Jag visste dock inte riktigt till vad, en del tankar gick till Maskinteknik på Chalmers eller liknande men jag var trots det ändå inte helt säker för jag visste inte helt vad det innebar. Det lät väl kul och bra att bli ingenjör men mer än så visste jag egentligen inte.

En branch som jag kände att jag gärna ville komma in på var konstruktör. Min moster arbetar som det så jag hade ett litet hum om vad det var och vad det innebar. Hon tipsade mig om att söka sommarjobb, eller eventuellt en praktik, på hennes avdelning på Volvo Penta och genom henne fick jag då hjälp med att skicka CV och ett personligt brev till hennes chef. Jag förklarade lite i det personliga brevet att jag var intresserad av att se vad yrket innebar och skulle bli glad om jag bara fick en praktik några veckor som kunde ge mig en liten insikt. Dock fick jag svar om att jag var lite för sent ute ("bara" sådär 2-3 månader). Men i samma veva som allt detta fick min moster veta av sin chef att något som hette Tekniksprånget skulle starta, så hon sa till mig att gå in på hemsidan och kolla runt lite och kanske även söka då om jag var intresserad.

Jag började läsa om det och kände direkt att detta var något för mig. Att få testa på ingenjörsyrket i fyra månader och få känna på riktigt om detta var något för mig kändes mycket bättre än att söka till en femårig utbildning som kanske sen skulle visa sig vara något jag inte alls ville. Så jag sökte. Till alla möjliga företag. Jag ville ha så stor chans som möjligt att få komma med.

...och nu sitter jag här med ett gott gäng provingenjörer och mekaniker, ute på Krossholmen, en testanläggning där Volvo Penta testar en del av sina båtmotorer.
Denna praktikplatsen tror jag skulle passa vem som helst nästan. Här är det en del "hands-on" på motorena, vilket ger ett praktiskt arbete, samtidigt som man även sitter en del vid datorn på kontoret (med havsutsikt!). Jag har sedan tidigare ingen riktig båterfarenhet vilket för mig gör att varje dag blir extra spännande, (men vem blir inte som ett litet barn när man får köra en fritidsbåt på 41 fot?!). Jag måste även tillägga att mäta tryck och flöde på en motor är mycket roligare än vad man tror.

Hade jag fått lov så hade jag sökt till Tekniksprånget igen till våren, men eftersom jag inte får det så tycker jag att alla som kan verkligen ska ta chansen, man förlorar ju inget på det. Antingen inser man att ingenjörsyrket inte är något man är intresserad av och då sparar man de fem skolåren och kan lägga det på något annat, eller så blir man som jag, ännu mer intresserad och peppad till att läsa vidare.

Vi är ett tjugotal trainees på Volvo i Västra Götaland-området som hittar på aktiviteter ihop utanför praktiken, vilket gör att det även skapas en samhörighet mellan oss praktikanter från tekniksprånget. Detta är otroligt kul. Gillar man att träffa nya människor och skapa nya kontakter så är Tekniksprånget något som är värt att satsa på.

// Maria Stenström, trainee på Volvo Penta.

...vad-i-hela-friden-ska-jag-göra-nu-ångesten...utbytt mot glädje!

Mitt i funderingarna om vad meningen med livet är och vad-i-hela-friden-ska-jag-göra-nu-ångesten kring studenten fick jag reda på att jag fått en traineeplats på SCA. En mycket bra anledning att skjuta upp ångesten i fyra månader. Kanske till och med en hjälp på traven att sluta ha panik över framtidsplaner över huvud taget; jag skulle ju lockas att läsa vidare och få veta hur det är att jobba på ett teknikintensivt företag. Eller tja. Ett företag som tillverkar bland annat blöjor.

Skitsnack? Näpp. SCA äger bland annat Libero och TENA. Och blöjor låter i ärlighetens namn inte särskilt kul. När jag väl började kolla upp SCA tänkte jag, till en början, att det inte fanns en chans att en praktikplats på det företaget skulle få mig intresserad av att plugga vidare till ingenjör. Idag sitter jag på mitt kontor och skrattar åt min tidigare okunskap. Blöjor är fantastiska.

En vanlig dag här på SCA kommer jag till jobbet vid åtta, sätter mig vid mitt skrivbord på avdelningen Environment and Product Safety, och jobbar med ett eget projekt där jag kartlägger kontorets koldioxidutsläpp. (SCA har lagt upp praktiken på så vis att man får ett eget längre projekt på en specifik avdelning, men jag har förstått att upplägget varierar på olika företag). Ibland gör jag avstickare och får kolla in vad andra i huset gör, sitter med på möten eller stör folk på avdelningen genom att sitta bakom när de jobbar. Det var efter några av dessa avstickare jag uppfylldes av eufori. All denna tanke, utveckling, kunskap och erfarenhet som ligger bakom en blöja. Materialval, utformning, tester hit, försök dit, ekonomi, kommunikation mot kund, kommunikation i företaget, underleverantörer, EU-regler, maskiners utformning - så mycket bakom en produkt jag trodde var enkel! Sittandes framför min datorskärm gick det upp för mig att alla produkter runt omkring oss är så mycket mer genomtänkta än jag någonsin kunnat ana. Plötsligt var mitt armbandsur inte längre ett armbandsur. Min mugg inte längre en vanlig mugg. Föremålen runt omkring mig blev så mycket mer; de blev delar i något slags vackert kretslopp, ett enormt nätverk, sammankopplat av allt arbete som ligger bakom deras blotta existens. Ett ögonblick av klarsynthet eller en dag med för högt koffeinintag? (Gratis kaffe kan vara farligt).

I vilket fall som helst är jag glad, än så länge mycket glad, att jag tog chansen att få se hur det kan vara att jobba som ingenjör på ett stort företag. Istället för ett hus med 900 personer som sitter vid datorn har kontoret blivit en plats med människor som, bland kaffepauser, gratis frukt, skitsnack och andra trevligheter, tänker och utvecklar och i långa loppet påverkar. En del i en global värld med fabriker i allt från Polen till Malaysia. Och ja, från att ha gått till att nog aldrig riktigt ha övervägt att bli ingenjör som sitter på kontor, har jag börjat gilla tanken. För att det är så mycket mer än att sitta vid datorn, när man kopplar det som görs vid alla små skrivbord till en stor helhet. Inte för att jag vet säkert vad jag vill med framtiden (eller vad meningen med livet är), men min praktikplats har om inte annat öppnat mina ögon. Litegrann i alla fall.

Anne Håkansson, Tekniksprångspraktikant på SCA i Göteborg
4 oktober 2012

Hej alla nuvarande och blivande tekniksprångare!

Mitt namn är Axel. Jag praktiserar på Sandvik genom tekniksprånget och stortrivs!
Innan min praktikperiod startade var jag ängslig över vad jag skulle att få arbeta med när jag väl började. Kanske skulle arbetsuppgifterna vara för svåra eller kanske rent utav för simpla. Efter nu en månads praktik, tillsammans med handledare och kollegor, var det mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Visst är det inte helt enkelt i början med rutiner, andra människor och nya platser. Men jag har fått den bästa möjliga hjälp jag kunnat få.

Redan första dagen på Sandvik blev jag insatt i ett eget litet miniprojekt, som jag förhoppningsvis ska komma långt på innan jag måste lämna Tekniksprånget. Det är inte helt lätt, men genom att fråga och lyssna på andra kommer man snabbt att lära sig. Men hur mycket man ändå tycker att man lär sig är det alltid något nytt som kommer. En ny utmaning, som du kommer att lösa bara genom att ha lite tålamod.

Jag rekommenderar verkligen alla som är intresserade av teknik att söka till tekniksprånget. Är du lite osäker på vad yrken som "civilingenjör" innebär är detta en fantastisk möjlighet att få en inblick i den verkliga världen. Du bildar kontakter, möter människor och får en uppfattning om yrket som kommer att kunna inspirera dig igenom framtida studier. Men det bästa med hela tekniksprånget är gemenskapen, en gemenskap som jag aldrig hittade i skolan.

Är du osäker och inte vill söka till högskola direkt, ta tekniksprånget. Jag ångrar mig inte och tror inte heller du kommer göra det. Allt handlar dock om vad du gör det till. Ta initiativ, visa framfötterna och "våga fråga" så kommer det bli en bra upplevelse.

/Axel Olsson
Teknisprånget på Sandvik